Tiny Touch of Jealousy

100. "Piece of Me", Britney Spears

Symboliskt är att årets lista tar sin början där förra årets upplaga briserade. Om än att Britneys spark i skrevet på världens mest skenheliga etablissemang just är hennes uppgörelse; "Piece of Me" tillhör också Robyn. Medan en utbredd uppfattning är att årets bidrag fr. Blackout - liksom discodängan "Break the Ice" - är att föredra framför förstasingeln "Gimme More", säger försäljningssiffrorna något annat. Därvidlag ljuger för en gångs skull inte ett av årets största utropstecken, den neo-liberala marknadsekonomin. "Piece of Me" är bra. Inte genial.

099. "Pork and Beans", Weezer

Weezer är den där uträknade, lite för gamle boxaren som går sin sista match och hänger i repen. "Pork and Beans" är att resa sig på 9. Att stå tiden ut. Det är vresigt, oerhört avmätt och fullt av distans. Ändå slutar det aldrig att andas Billboard. Så sett är cynismen i andra versen (och den därtill allvarligt menade sågningen av Timbaland) en pil i den egna Akilleshälen. Men jag kan leva med det. Det är åtminstone ärligt.

098. "Poker Face", Lady GaGa

Det finns låtar man gärna nynnar på, som "Babe, I'm Gonna Leave You", "Luka" och "Chelsea Hotel Nr. 2". "Poker Face" är inte en sådan låt. Tvärtom är "Poker Face" så långt ifrån en sådan låt man överhuvudtaget kan komma. Den är monoton, glättig och provocerande ytlig. Ändå kommer man på sig själv, gång efter annan: "can't read my, can't read my, no he can't read my poker face...". Det räcker till plats 98 och en skammens rodnad på mina kinder.

097. "Anna", Hello Saferide

Gemene läsare av denna blogg vet mycket väl om att jag hyser den största respekt för Annika Norlin. Precis som alla andra hade jag stora förhoppningar på nya skivan, men till skillnad från allmänheten blev jag faktiskt ganska besviken. Jag tycker att det har blivit tråkigt. "Anna" ramlar förvisso inte inom just den ramen, men jag brukar bli så mycket mer berörd när Annika målar med den stora penseln. När hon inte räds det verkligt svåra. Tyvärr rinner det här lilla vad-som-kunde-ha-blivit-dramat utanpå och jag saknar känslan av angelägenhet.

096. "Dig, Lazarus, Dig!!!", Nick Cave & the Bad Seeds

Något står inte riktigt rätt till med Nick Cave. No More Shall We Part var ett uppbrott följt av sammanbrott och verkligt dåligt har det blivit de senaste två åren. Grinderman förblir obegripligt och senaste fullängdaren med Bad Seeds skiljer sig inte mycket därifrån. I vilket fall är det lika förvirrande och jämngrått. Titelspåret är en av få låtar som erbjuder takt och ton, trots att Cave själv lider fullständig brist på smak i den tillhörande musikvideon. Ja, han ser faktiskt ut att vara ett fullblodsproffs inom den tyska porrindustrin. Så var det sagt.

095. "Neo Violence", The Tough Alliance

Utan att på något sätt vara något fan tycker jag rätt bra om The Tough Alliance. Det är lätt att ta till sig, kanske lite för lätt, okonstlat och så har man ett helt eget uttryck i Fürst och Berglunds gnälligt udda röster. Tillsammans funkar det riktigt hyggligt och man har vid det här laget hunnit få ur sig ett antal hits, där "Koka Kola Veins" förstås märks tydligast. "Neo Violence" är inte av samma kaliber, men fortfarande skarp. Noterbart är att singeln rymmer en cover på "Lucky" av Lucky Twice som b-sida. Bara en sån sak.

094. "Chasing Pavements", Adele

Om Adele sades att hon var den största musikaliska talang den här sidan 2000-talet. "Chasing Pavements" såg dagens ljus i början av innevarande musikår och fullängdaren 19 följde strax därefter. Det var bara det att det kändes slätstruket; recensionerna av Adele var lika nedslående som hennes eget humör verkar ha varit när hon klev in i studion. Synd, för det hörs lång väg att ambitionen borde ha varit en helt annan.

093. "300 Slow Days in a Row", Marit Bergman [feat. Titiyo]

Marit Bergman har en sällsynt förmåga att dela in folk i läger. Antingen gillar man Marit eller så gör man det verkligen inte. Själv är jag ingen större vän, även om jag kan finna de kritiska rösterna lite väl demagoga. Jag vill mena att 2008 har varit Marits främsta så här långt, vilket också har fått efterklang på årets lista. Samarbetet med Titiyo i vardagsträffsäkra "300 Slow Days in a Row" är inte alls så dumt. Texten är bra, för en gångs skull tjänar en låt på Marits nasala desperation och inte ens blåset och pukorna är för mycket. Well done.

Att sammanfatta ett musikår där det har släppts Kent-singlar, utan att peta in något på listan eller ens nämna något om det, skulle kännas lite plågsamt. Ändå var det mycket nära den här gången. Avigheten inför Tillbaka till samtiden är påtaglig och valen av singlar är tveksamma. "Vy från ett luftslott (Punks Jump Up Remix)" är det främsta - och då överträffas singeln med marginal av albumversionen. Undantaget B-sidorna, Du & jag döden och Hjärta & smärta känns decenniet förlorat. Det är inget som går att rädda genom ett musikvideofrieri och en billig remix. Det krävs mer än så.

091. "You Make it Real", James Morrison
Är James Morrison mer än "You Give Me Something"? Ja, självklart. Kan han någonsin överträffa "You Give Me Something"? Lika självklart inte. Årets bidrag på listan skiljer sig egentligen inte det minsta från jättesuccén för två år sedan. Det är just det som är problemet. Konceptet där en barfota, snygg pojke med ljusa lockar sjunger kärlekssånger kommer alltid att sälja, men tids nog ställs krav på att han klipper sig, knäpper skjortan och tar mer allvarligt på livet. Oavsett James Morrison gör det eller inte har han gjort en one hit wonder. "You Make it Real" är i sig lika bra som den, den lider bara av att den kom lite senare.

090. "Lost+", Coldplay [feat. Jay-Z]
Ibland blir en låt bättre av ett gästspel, en remix eller en extended version. Ibland blir den det inte. Under den senare kategorin lyder så väl årets plats 92 som 90. "Lost?" har kommit att bli mitt favoritspår på årets storsäljare, Viva la Vida or Death and All His Friends, mest p g a att skvalradion spelat sönder "Viva la Vida". Släpptes den i sin albumversion vore den gjuten på topp 10. Istället finns det nu närmare ett tiotal versioner av låten - och av någon outgrundlig anledning släpptes den allra sämsta, den med ett plustecken, som singel. Jag har inte något emot Jay-Z. Jag har något emot vad han har fått göra med "Lost?".

089. "Smutser", Kristian Anttila
Göteborgshumor var en gång i tiden att en äldre lumphandlare och hans son försökte ordna med en dräglig tillvaro, nu är det att sjunga att man har sin plats i någons smutsiga fitta. Oavsett tiden är 1978 eller trettio år senare har humorn det gemensamt att den bär både en sorg och en bekymmerslöshet. Kristian Anttila sjunger inte särskilt bra, hela hans talang är begränsad och det går tio begravningar på ett bröllop, men utanförskapet i "Smutser" är svårt att inte ta till sig.

088. "On the Run", Universal Poplab
Universal Poplab och Kristian Anttila har det gemensamt att man har sin hemvist i Sveriges egentliga huvudstad, att man gör trallvänlig pop och att man hörs i P3 mer eller mindre frekvent. I övrigt skiljer det en del och jag kan tycka att den främsta skillnaden består i talangen. Universal Poplab borde vid det här laget vara större än vad man är och "On the Run" borde ha bidragit till det.

087. "Womanizer", Britney Spears
Det är en annan Britney nu jämfört med tiden innan föräldraskapet, därom tvistar nog ingen. Medan hon sålde miljoner och åter miljoner innan K-Fed har återkomsten varit klart mindre framgångsrik. Det säger allt om den tid vi lever i och är alltigenom orättvist. Det är först nu människan har något att säga; i alla fall gör hon låtmakarna större rättvisa och det hänger förstås intimt samman med att man anar en människa där bakom fasaden. Hur man än ser på fenomenet och individen Britney Spears fastslås här att hon gör betydligt bättre musik nuförtiden. "Womanizer" är ett av flera bevis på detta.

086. "Another World", Antony & the Johnsons
Lika lite som det går att etikettera Antony & the Johnsons musik, lika lite kan man rangordna bandets musik och helt omöjligt blir det att få in singelsläppen på års- eller andra sammanfattande listor. Att jämföra musik och musik går helt enkelt inte. Jag älskar Antony & the Johnsons men tycker trots allt inte att "Another World" är i närheten av favoritspåren på den självbetitlade eller på I am a Bird Now. Det gör inte att jag längtar mindre efter den nära förestående fullängdaren. Inte alls.

085. "Nine in the Afternoon", Panic! at the Disco
Att bereda utrymme för ett band som från början gjorde karriär genom att spela Blink 182-covers ger knappast den här listan ett högre värde. Det spelar ingen roll. Jag gillar Panic! at the Disco, om än i små doser. "I Write Sins Not Tragedies" var en av 2006 års bästa låtar. "Nine in the Afternoon" är inte mil efter, även fast utropstecknet är lite mindre den här gången.

084. "Take Back the City", Snow Patrol
Gällde listan skönhet skulle nog Gary Lightbody darra nästan lika mycket på manschetten som Antony Hagerty. Det är tur för de båda herrarna att det istället handlar om musik, för är det något man kan så är det att sjunga. Lightbody är för den sakens skull inget ess men hans röst faller väldigt väl samman med bandets enkla, gitarrbaserade melodier. Detta understryks bl a i "it's a mess, it's a start"-partiet i "Take Back the City". En riffig, lagom hitig historia som klockar in på dryga fyra minuter och som låter väldigt mycket Snow Patrol. I min värld är det en komplimang.

083. "Going Wrong", Armin van Buuren & DJ Shah [feat. Chris Jones]
van Buuren ska visst vara en av världens mest eftertraktade och anlitade DJ:s och ett enormt stort namn i trancevärlden. Alltså är det inte så konstigt att hans väsen passerat en annan obemärkt förbi. Vore det inte för att "Going Wrong" hade utmanat på Tracks under tidigvåren hade han fått finna sig i att vara samma, okända frågetecken. "Going Wrong" är något så udda på den här listan som den enda låt som lika så väl kunde ha släppts för 15 år sedan. van Buuren är från Nederländerna, precis som 2 Unlimited, och det hörs. Där är eurodiscon tydligen inte riktigt död ännu och det har onekligen en charm.

082. "My Mistakes Were Made for You", The Last Shadow Puppets
Uppföljarsingeln till "The Age of the Understatement", "My Mistakes Were Made for You", är smått suverän för att vara just uppföljarsingel. Dessutom från ett debutalbum. Den låter nästan som hämtad från en TV-serie och skulle med all säkerhet fungera alldeles utmärkt som ledmotiv till en sådan, men ändå lite, lite bättre. Även om den serien hade varit av Twin Peaks-kaliber. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den används eller redan har använts i en Bond-film, ehuru den är för bra för det. Alldeles för bra för det.

081. "A Little Moonlight", Anna Maria Espinosa
Utan att ha lyssnat igenom Espinosas haussade debut, Glowing With You, har jag låtit förstå att förväntningarna inte infriats. Ingenstans har jag kunna läsa mig till högre betyg än 3, oftast lägre än så, och svensk musikpress förtäljer att det är lite med Espinosa som det var med Adele i England. Mycket väsen för ingenting, eller i alla fall alldeles för lite. Detta sticker i mina ögon. Inte bara för att jag gillar "A Little Moonlight", utan för att lika uppskrivne Juvelen, som släppte 1 ett halvår innan, påstods leva upp till sitt rykte. Och det är inte sant. I Anna Maria Espinosa har vi fått en egen Stevie Nicks och det är inte det sämsta.