Tiny Touch of Jealousy

080. "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How to Dance With You", Black Kids
Black Kids låter precis som jag hade föreställt mig att popmusik skulle låta vid det här laget. Det är bra ös och kören svämmar över av tonårsklös; nonchalant och självupptaget. En beskrivning som stämmer väl överens med hitframgången. årets plats 80, tillika det bästa spåret på Partie Traumatic. "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How to Dance With You" är full av kreativitet, vilket också märks i videon (där man klätt den svarte killen i Mozartperuk). Risken att man redan har slut på idéer och att bandet haft sin pik bedömer jag ändå som överhängande.

079. "Mercy", Duffy
Ett minne från året är när jag och Ola befann oss på Korianders dansgolv tidigt i februari. Det var första gången vi hörde "Mercy" och det var någon av oss som blev alldeles till sig. Denna någon var inte jag, men nog hade det som vällde ut i lokalen potential, alltid. Låten är gissningsvis den mest spelade i svensk radio under året, tillsammans med "Viva la Vida", "This is the Life", "Curly Sue" och diverse schlagerskval. Det är också en förklaring till varför "Mercy" inte når högre än så här. Jag tröttnade redan i mars.

078. "You are the Best Thing", Ray LaMontagne
Synd är att LaMontagne gör samma sak om och om och om igen, för det är något med den där rösten. Första gången jag hörde "Trouble" föll jag handlöst. Hade han inte ansträngt sig för att vara svärmorsdröm i allting han gör kunde han rentav varit en personlig favorit. Nu är han det bara nästan. Nya Gossip in the Grain är som det andra, lite jämngrått. Sent en kväll i januari. En man. En gitarr. Inga större utsvävningar. Det får bli vad det blir, helt enkelt. "You are the Best Thing" är enda, lilla utstickaren. Ray närmar sig 60-talet och har fått med både blås och en tjejkör. Vore den inte så förbaskat tjatig skulle den ha letat sig högre upp.

077. "Rather Be", The Verve
Valet av andrasingel, "Rather Be", förvånade mig när The Verve skulle till att följa upp "Love is Noise". Forth är inte att jämföra med Urban Hymns och då tänker jag inte närmast på att ett band aldrig kan överträffa ett album som Urban Hymns, utan på att Forth lider brist på potentiella singlar. Likafullt vore "Sit and Wonder" och "I See Houses" mer självklara val. "Rather Be" är att ha gått i hela sitt liv och att stanna för att ta en fika strax innan ålderdomen, och skulle aldrig ha kommit till utan pausen på obegripliga elva år. Vackert och insiktsfullt, men avsett för en annan tid. Där är inte jag riktigt än.

076. "För en lång, lång tid", Håkan Hellström
Robert Laul är inte näste Nobelpristagare i medicin. Han påstår att För sent för Edelweiss är årets skiva. Man kunde ju önska att det hade stannat därvid. Det gör det nu inte. Laul är inte ensam om att inte ge upp Håkan, till skaran hör även Susi och andra bra människor, men de har alla fel. Håkan var bra. Han är inte bra längre. För sent för Edelweiss skulle göra sig på Guantánamo, om man bortser från "För en lång, lång tid". Att det sedan borde vara gänget med George W. Bush, Donald Rumsfeld och Condoleezza Rice som var de anklagade men aldrig åtalade lyssnarna, är ju en annan femma.

075. "That's Not My Name", The Ting Tings
Om Black Kids kan anklagas för att göra tidstypisk, egensinnig och nonchalant musik - är det ändå ingenting mot vad Katie White och Jules De Martino i The Ting Tings ägnar sig åt. Mer självupptaget självklar pop har inte gjorts under året. Framgången på hemmaplan med "That's Not My Name", som kom att nå Englandslistans förstaplats, understryker detta. Egentligen är det inte en märkvärdig låt, och så himla bra vet jag inte om jag tycker att den är, men det går inte att värja sig. Den kommer över en med jämna mellanrum och det kommer den att fortsätta göra.

074. "If a Song Could Get Me You", Marit Larsen
Att Marit Larsen haft en karriär innan sockersöta "If a Song Could Could Get Me You" var mer än vad jag visste. Tydligen ingick hon som lejonparten i M2M med bästa vännen Marion Raven. Nattradiofavoriten plöjer inte några nya musikaliska fåror men allt kan inte vara LCD Soundsystem. Å andra sidan låter "If a Song Could Get Me You" väldigt mycket som Counting Crows cover på "Big Yellow Taxi" och det är att låta sig inspireras av gräddan.

073. "Back of the Van", Ladyhawke
Ett av årets större utropstecken för egen del är nyzeeländska Ladyhawke. Liksom när jag var 19 år och trampade barndomens grus har jag Helle att tacka för de stora upptäckterna. Tack, Helena! Hur stor den här är på hemmaplan vet jag inte, men jag förutsätter att det är tal om astronomiska mått. Med all respekt för favoriterna Ruby Suns och annat som produceras på de här breddgraderna, Ladyhawke har något som inte fångats på skiva sedan Go-Betweens. Att hon fått sitt genombrott med "Paris is Burning" är däremot en smula parodiskt. Det är det i särklass sämsta spåret på den självbetitlade och rosade debuten och överträffas bl a av desto mer bortglömda "Back of the Van".

072. "Stumble to Fall", Titiyo
Roligt är att Titiyo har slutat göra musik för aporna på Skansen. Hennes talang är bevisligen långt mycket större än Come Along och det är befriande att hon äntligen gått sin egen väg och slutat ta intryck av andra, som gör anspråk på att veta bäst trots att de förefaller gå genom livet försedda med hörselskydd. Och ja, jag vet att Jocke Berg producerade Come Along. "Stumble to Fall" är inte bäst på Hidden, för det är Moto Boy-samarbetet "If Only Your Bed Could Cry", men den är vacker som det smycke du gärna ger till det vackraste du vet på er årsdag.

071. "Use Somebody", Kings of Leon
Only by the Night är inte det album jag dragit igenom flest gånger i höst, men nästan. Det finns recensioner som vittnar om att detta är årets bästa och det finns andra som påstår den totala motsatsen. De flesta är av den senare uppfattningen och det är en fullständigt morbid hållning. Utan att vara tillräckligt inlyssnad på den övriga diskografin har jag mycket svårt att se hur den ska ha kunnat överträffas, inte minst som samma kritiker sågar med hänvisning till den kristdemokratiska grundlagen om att det var bättre förr. Det finns ännu vassare spår än andrasingeln "Use Somebody", men den är tillräckligt vass för att klämma sig in andra sidan 70-strecket.

070. "Ways to Dance", Kite
Vad Kite är för ett band har jag överhuvudtaget ingen aning om. Jag vet inte var de kommer ifrån, jag vet inte om det finns något tidigare utgivit med dem eller om "Ways to Dance" ingår på någon EP eller fullängdare. Allt jag vet är att man har släppt en av årets bättre singlar, att det inte går att sitta still när man hör den och att sångaren sjunger förbaskat likt Nicklas Stenemo i nedlagda The Mo. Ungefär så.

069. "Jigsaw Falling into Place", Radiohead
Jag är den förste att skriva under på att Radiohead kan bli för mycket. Tillgången är att Thom Yorke är sällsynt begåvad, bristen är att han är för smart för musik. Vet inte hur många varv Amnesiac har gått där jag haft min tillflykt, men det verkar ha varit förgäves. Klart att det låter coolt, men också för svårt. In Rainbows är samma sak, sju år senare, och "Jigsaw Falling into Place" är motsvarigheten till "Knives Out". Omöjligt att placera på en årslista, men också omöjligt att kringå.

068. "So What", P!nk
Ja, P!nk stavas med utropstecken, och är det någon som har min fulla tillåtelse att vara så märkvärdig är det Alecia Moore. Musikaliskt är det inte samma utropstecken, men det är helheten som gör det. Självsäkerheten och utseendet gör P!nk till en av världens mer eftertraktade damer. "So What" är den naturliga efterföljaren till "U and Ur Hand" och följer det mönster som klargjordes redan på M!ssundaztood. Låten där hon gör upp med ännu ett av sina ex, motocrosstjärnan Carey Hart, rör sig om ett av hennes allra främsta singelsläpp. Tillika årets bästa förfestlåt.

067. "Maybellene i Hofteholder", Volbeat
Den som hade hoppats på att få nys om hårdrockssinglar under året kan sluta hoppas nu. Det här är vad hårt det blir och då rör det sig ändå om Volbeats allra vekaste singel så här långt. Senaste Guitar Gangsters & Cadillac Blood flirtar tydligt med Metallicas The Black Album och är inte alls lika spektakulär som förra årets Rock the Rebel/Metal the Devil. Det finns heller ingen motsvarighet till "The Garden's Tale". "Maybellene i Hofteholder" är ändå bättre än vad titeln antyder, musik på engelska under dansk rubrik. Framför allt låter den Volbeat.

066. "Homecoming", Kanye West [feat. Chris Martin]
Lightversionen av Sean Combs, alltså Kanye West, försöker så gott han kan att ta efter sin store förebild. Solglasögon, skjortor uppknäppta till naveln och mängder av subtila poser och gester. Medan P. Diddy gjorde sin sell-out i soundtracket till Godzilla, Led Zeppelin-re-maken "Come With Me", har Kanye West slagit påsarna ihop med Chris Martin och gjort sin under året i "Homecoming". Knappast insatser som bidragit till att höja aktningen inom kollegiet, men också det bästa de har gjort. Någonsin.

065. "Saw Something", Dave Gahan
Dave Gahan är ännu ett i raden av exempel där bandet är allt och solokarriären inget. Googla "sågad" och du får upp en liten bild på omslaget till Paper Monsters. Riktigt så illa har det inte gått för Hourglass, man har t o m kunnat ana en förtjusning hos recensenterna. Och visst, Hourglass är bättre och betydligt mer genomarbetad. Ett av flera exempel är andrasingeln "Saw Something" med den polerade "Under ytan"-cellon. Kunde lika gärna ha varit med på Exciter. Inte Depeches främsta utgåva genom tiderna, men löjligt bra.

064. "Human", The Killers
Ingenstans har väl Day & Age fått högre än en 2:a. Detta beror på att Killers är för förståsigpåarna vad LCD Soundsystem är för vanligt folk. Obegripligt och dåligt. Gärna i kombination. Jag är en vanlig människa och håller inte med Lundell på SvD, men hennes recension av "Human" är en av årets mer underhållande: "Las Vegas-bandet The Killers har med singeln Human gjort årets mest irriterande låt där sångaren Brandon Flowers gång på gång ställer sig den faktiskt helt onödiga frågan om huruvida vi är människor eller dansare. Han borde omgående stoppa korken i rödvinsflaskan, sluta med sitt pseudofilosoferande och lägga energi på att skapa musik som inte låter som den med nöd och näppe överlevde 90-talet."

063. "In My Arms", Kylie Minogue
Hur Kylie kunde låta bli att slå större med "In My Arms" än vad hon faktiskt gjorde övergår mitt förstånd. Hur hon dessutom kunde kosta på sig att låta skräplåten "2 Hearts" gå före i kön för singelurvalet är ännu mer märkligt. Gissningsvis följer det ena med det andra. "In My Arms" är så mycket Kylie man kan få in på tre och en halv minut och egentligen är det bara inledningen med den där hysteriska cymbalen som lämnar lite i övrigt att önska. Refrängen har nära nog "Can't Get You Out of My Head"-potential.

062. "Young Love", Moto Boy
Med risk för att få äta upp det tusenfallt påstår jag att Oskar Humlebo, alias Moto Boy, har en internationell karriär som väntar på honom. Texter kan han skriva och sångmässigt är han inte många divisioner under storebror Wainwright. Dessutom åtnjuter han uppskattning för sitt androgyna yttre, trots att han klär rätt dåligt i läppstift och blottat bröst. Allt är en fråga om tålamod och tajming; Songs I Wish I Had Written har signat med fingertoppskänsla och i "Young Love" har man material för en utlandslansering.

061. "Underneath", Alanis Morissette
Jag vet par där så kallade om-ifall-att-listor upprättats. Skulle man råka något av objekten på listan medan man rör sig i samhället, har man rätt till intimitet med denna någon. Detta utan att ordinarie sängkammarvännen äger rätt att ha några synpunkter på detta. Jag tycker nog att det är ett bristfälligt sätt att sätta färg på vardagen, men var det också en del av mitt liv hade Alanis haft sin stående plats. Mest för gamla tiders skull. Den framskjutna platsen för "Underneath" kan tyckas bero på samma sak - och jag tänker inte ens försöka värja mig.