Musikåret 2008, del III
060. "You Don't Know Me", Ben Folds [feat. Regina Spektor]
Innan "You Don't Know Me" var Ben Folds för mig synonymt med ömsint pianoklinkande och spröda, hjärtskärande kärlekssånger. De bleka försöken att överträffa "The Luckiest" har emellertid övergått i en nyfunnen självsäkerhet, parodisk humor och ett helt annat uttryck. "You Don't Know Me" är visserligen att rida på framgångsvågen Regina Spektor, men det är att komma undan med det. Folds gör inte det till någon annans låt än sin egen och han kunde omöjligt ha rekryterat bättre där ifyllnadspartierna kräver en anklagande, uppgiven kvinnlig stämma.
059. "Big in Japan", Ane Brun
Föga anade man att Alphavilles gamla slit-och-släng-plåga "Big in Japan" kunde låta så här. Ärligt talat har jag aldrig fastnat för Ane Brun, trots att det framstår som så givet. Ömtålig tjej sjunger veka, akustiska popmelodier om krossade hjärtan, sorg och saknad. Ibland krävs det ändå mer, som ett utropstecken till cover, men det är svårt att klandra Ane när det låter så bra att man nästan glömmer bort vilken meningslös låt det är hon tolkar.
058. "The Day That Never Comes", Metallica
Tacksamt är att diskutera Metallica med människor. Det finns ingen, eller åtminstone väldigt få, som inte har någon åsikt i frågan. Detta tydliggjordes inte minst när man släppte Death Magnetic under tidighösten. Pitchfork gav 4.9 och var med det några av de nådigaste i kritiken, medan en i övrigt sammantagen bild var den om ett kallsinnigt bemötande till följd av den helt onödiga tredjeversionen av "The Unforgiven", det dåliga ljudet och att man inte distanserat sig tillräckligt tydligt ifrån fullkomligt bedrövliga St Anger. För egen del tycker jag att kritiken varit för hård, även om den varit befogad. Death Magnetic borde rent kronologiskt ha kommit ut mellan två av bandets bättre plattor, The Black Album och Load, och några av spåren är mer än hyfsade. Ett av dem är "The Day That Never Comes".
057. "Cliffhanger", Britta Persson
Det finns en slags aura runt Britta Persson. Känslan av ensam tjej som gömmer ledan och tårarna i de garnnystan som snart blir till ännu en tjocktröja beror inte bara på namnet. Utan att ha den minsta aning utgår jag ifrån att musiken är Brittas uppgörelse med det liv som borde vara så mycket större. "Cliffhanger" från senaste Kill Hollywood Me är inte det bästa exemplet på detta, men hon är också mer än "Cliffhanger". Genombrottet som också det borde ha varit så mycket större.
056. "17 år", Veronica Maggio
En av mina närmare vänner har på senare tid kommit att uttrycka de största av uppskattningar för Veronica Maggio. Jag är inte sen att förstå honom. Märklig är den metamorfos som unga fröken Maggio har genomgått sedan debuten för två år sedan. Nonsens om att vara bortskämd och få det man pekar på handlar nu istället om arbetslivets svårmod och hur det är att göra upp med sina tonår. Det är inte bara min vän som gläds åt nomineringarna för Och vinnaren är... och ser fram emot uppföljaren. Det gör jag också.
055. "We Cry", The Script
Jag minns tydligt första gången jag fick höra The Scripts "We Cry". Jag var på väg till jobbet och cyklade utmed älven. Det var försommar och inte ens fan själv hade fått skorna på sig. Att trilla dit var väldigt enkelt - om än att helheten dryper av glättighet och kvasihiphop - och jag har inte riktigt kommit över det intrycket. Vore det inte för att konceptet tagit ytterligare skada av att jag fått se bandets sångare i videon till uppföljaren "The Man Who Can't Be Moved", är det högst troligt att "We Cry" letat sig ännu högre upp på listan.
054. "Better in Time", Leona Lewis
Klart att det känns en smula olustigt att bereda plats åt Rix FM-skval, inte minst som det har sina rötter i America's Got Talent, men ibland har man inte så mycket att välja på. Leona Lewis är normalt inte min tékopp och var det någon suckade redan vid första genomlyssningen av "Bleeding Love" så var det jag. "Better in Time" är självklart samma sak med vissa justeringar, men den har något som gör det omöjligt att värja sig; körvibratot som går som en röd tråd genom hela låten är helt sanslöst. Sjunde himlen och så vidare.
053. "State ‘08", The Embassy
Slätstruket och alltför välkammat är kanske de främsta slutsatserna man drar när man hör göteborgska Embassy. I "State '08" har man emellertid gjort ett av sommaren 2008 års allra bästa ledmotiv. Riktigt bra progressiv mespop (om etiketten tillåts) med sköna basgångar och nätta, fina synthar. En viktig del av låten är också de helt instrumentala delarna, så som det relativt långa introt; på det hela taget låter det väldigt trevligt.
052. "Hollow Man", R.E.M.
R.E.M. är i sanning ett av världens allra bästa band och man är givetvis mycket mer än Out of Time och Automatic for the People. Det sorgliga är att det ska krävas sådana dalar för att nå upp till de himmelshöga topparna. Tyvärr är senaste Accelerate en sådan dal och att man undkom musikvärldens definitiva R.E.M.-är-slut-stämpel med hänvisning till att "bandet har hittat tillbaka till sina rötter" är faktiskt obegripligt. Medan Stipe låter som ett barn på julafton när han uttalar sig om ett så poänglöst spår som "Man-Sized Wreath", nöjer jag mig med att konstatera att det bara finns en enda detalj på Accelerate som håller R.E.M.-klass, andrasingeln "Hollow Man".
051. "Falling Down", Scarlett Johansson [feat. David Bowie]
Oerhört hajpade Anywhere I Lay My Head, där Scarlett skulle tolka Tom Waits, kom att bemötas med samma gäspning som förefaller ha präglat gudinnan från Lost in Translation själv under inspelningen. Till saken hör att kritiken blir till en paradox; den saktfärdighet och, som det verkar, brist på intresse som präglar "Falling Down" i smått och hela plattan i stort, är befogad och ger nya perspektiv åt föredettingen Waits original. Scarlett är missförstådd och det vore verkligen synd och skam om hennes karriär inom musiken inte kom att bli mer omfattande än Paris Hiltons.
050. "Violet Hill", Coldplay
Förstasingeln från Viva la Vida or Death and All His Friends, "Violet Hill", är ett väldigt vackert vintervykort. Trots att snön yr och att en känsla av Narnia-dramatik smyger sig på i takt med att Chris Martin går en duell med sin klaviatur, är det ändå något som fattas. Det blir aldrig bättre än den karakteristiska inledningen och ett kriterie för en riktigt, riktigt bra låt är att den gärna ska ta sig, allteftersom.
049. "Outta My Head (Ay Ya Ya)", Ashlee Simpson
Kan tyckas att det blir lite väl mycket Hollywood över listan när lillasyster Simpson letar sin på den övre halvan. En stor del av mig önskar också att det här aldrig hade behövt hända, men nu har det gjort det. "Outta My Head (Ay Ya Ya)" är en av årets mest hänsynslösa dängor och den sparar ingenting åt morgondagen. Den letar sig in i det undermedvetna och finner där en liten plats att för alltid stanna kvar. Att man sedan önskar vad den heter, ja, det spelar liksom ingen roll. Mer effektiv refräng får man leta efter.
048. "Party With My Pain", Johnossi
Det har gått tre år sedan "Man Must Dance". Alldeles givet var inte att denna tid skulle ha gjort Johnossi nytta, inte minst som debuten var så rik på finess, men den som bekantat sig med All They Ever Wanted vet att misstankarna kom på skam. Förstasingeln "Party With My Pain" är arg. En uppgörelse med världens största gemenskap - ensamheten. Den största tillgången är ändå gitarrslingan. John Engelbert ser inte bara ut som en grekisk Gud (vilket tydligt framgår av videon till låten), han är dessutom Sveriges bäste gitarrist.
047. "Ghosts", Laura Marling
Laura Marling släppte under året ett av de bättre independentalbumen vid blott 18 (!) års ålder. Alas, I Cannot Swim är modern engelsk folkmusiks stora hopp och räddning. En av de allra viktigaste och mest svårutforskade genrerna. Marling själv låter som en blandning mellan nationella storheten Vashti Bunyan och den på andra sidan Atlanten så uppskattade Joan Baez, och förtjänar all beundran i världen. Den som tvivlar rekommenderas att ge "Ghosts" några varv på skivtallriken.
046. "Longing for Lullabies", Kleerup [feat. Titiyo]
Medan Titiyo på egna Hidden utforskar sin fäbless för ljudet från kalla synthar tar Kleerup i samarbetslåten emot henne med betydligt store värme. Det kom att dröja över ett år innan "With Every Heartbeat" fick så väl den uppskattning den skulle ha, som sin efterföljare. Elaka röster säger om den fd. trummisen i Teddybears att han har gjort om sin stora hit i ett antal olika versioner på den rosade debuten. Så är det givetvis inte, även om just "Longing for Lullabies" flörtar ordentligt med genombrottet. Noterbart är att den finns med i en akustisk version på Hidden. Den är dessutom bättre än årets plats 46.
045. "Crushed by a Crowd", Tiger Lou
För en av årets största besvikelser stod utan tvekan Rasmus Kellerman a k a Tiger Lou. Från att hela tiden ha överträffat sig själv tycks han ha drabbats av fullständig idétorka. Senaste plattan är ett jättesnedsteg och mil bakom ett av svensk musiks största utropstecken innevarande millennium, föregångaren The Loyal. Hade allt hållit "Crushed by a Crowd"-klass kunde man ha överseende med att The Loyal är något för sig, men så är inte fallet. "Crushed by a Crowd" är inte årets låt men tyvärr helt överlägsen på A Partial Print.
044. "Små, små steg", Mitt piano
"Små, små steg" är för all den skull inte det största som hänt den svenska musikscenen, likafullt är det i princip helt omöjligt att stå emot Alexandra Ramnewalls projekt vid sidan om journalistiken, Mitt piano. Bortser man från den återkommande, ologiska meningen "det händer ingenting det där" genomsyras den vrålcharmiga debutsingeln av en överväldigande tydlighet. Ramnewall är en de raka formuleringarnas mästarinna och jag gissar att det är det som är hela poängen. Mitt i all ofarlighet sänker lyssnaren garden, det är det som gör "Små, små steg" så farlig. Den släpper nämligen aldrig taget.
043. "A Christmas Duel", The Hives [feat. Cyndi Lauper]
Utgången när stora band ger sig till att göra julmusik är inte alltid lyckad. Skönt nog ramlade inte Hives i den fällan. Istället för att bidra med ännu en meningslös historia om att alla borde hålla sams, att julen är till för att föra människor samman och att det är roligare att ge än att få sjunger Howlin' Pelle att den enda julklapp han har att erbjuda är nyheten om att han legat med hennes syster. Cyndi Lauper kontrar då med överraskningar som att hon har legat med hans bror, kraschat pappans bil samt gått ned på hans mamma(!). "A Christmas Duel" är underbar för sitt sätt att närma sig den mest missförstådda av högtider och det bästa som hänt julmusiken sedan Pogues & Kirsty MacCall spelade in "Fairytale of New York".
042. "Plötsligt händer det inte", Vapnet
Vapnet tillhör något så viktigt och bortglömt som popvänstern. Medan artisteliten i det här landet tävlar i att skriva politiskt färglösa texter gör Östersunds stoltheter den raka motsatsen. På senaste Döda fallet tar man upp alltifrån frihandelns svarta får, spammejlet, till rosa bandet. Att det borde finnas en större mening i tillvaron än att arbeta för någon annans rikedom och förtjänst beskrivs i härliga "Plötsligt händer det inte". I sammanhanget räds man t ex inte en formulering som borgaras. Martin Hanberg är inte bara Säkert!s "Sanningsdan" och Vapnet är mycket mer än "Kalla mig". Givetvis borde man åtminstone ha nominerats i kategorin Årets grupp, oavsett tävlingen hette Grammis, Rockbjörnen eller P3 Guld.
041. "Fascination", Alphabeat
Alphabeat är utan tvekan den främsta danska popexporten sedan Aqua och genombrottet har hörsammats lite varstans. Bland mycket annat har man fått spela på Borderline och därigenom synts i London Live. Att man har "Fascination" att tacka för denna och framtida framgångar råder det inga tvivel om. Genombrottssingeln är det lysande utropstecknet på This is Alphabeat och försmäktar nästan av upptempo, handklappningar och glada tillrop. Riktigt bra.
Innan "You Don't Know Me" var Ben Folds för mig synonymt med ömsint pianoklinkande och spröda, hjärtskärande kärlekssånger. De bleka försöken att överträffa "The Luckiest" har emellertid övergått i en nyfunnen självsäkerhet, parodisk humor och ett helt annat uttryck. "You Don't Know Me" är visserligen att rida på framgångsvågen Regina Spektor, men det är att komma undan med det. Folds gör inte det till någon annans låt än sin egen och han kunde omöjligt ha rekryterat bättre där ifyllnadspartierna kräver en anklagande, uppgiven kvinnlig stämma.
059. "Big in Japan", Ane Brun
Föga anade man att Alphavilles gamla slit-och-släng-plåga "Big in Japan" kunde låta så här. Ärligt talat har jag aldrig fastnat för Ane Brun, trots att det framstår som så givet. Ömtålig tjej sjunger veka, akustiska popmelodier om krossade hjärtan, sorg och saknad. Ibland krävs det ändå mer, som ett utropstecken till cover, men det är svårt att klandra Ane när det låter så bra att man nästan glömmer bort vilken meningslös låt det är hon tolkar.
058. "The Day That Never Comes", Metallica
Tacksamt är att diskutera Metallica med människor. Det finns ingen, eller åtminstone väldigt få, som inte har någon åsikt i frågan. Detta tydliggjordes inte minst när man släppte Death Magnetic under tidighösten. Pitchfork gav 4.9 och var med det några av de nådigaste i kritiken, medan en i övrigt sammantagen bild var den om ett kallsinnigt bemötande till följd av den helt onödiga tredjeversionen av "The Unforgiven", det dåliga ljudet och att man inte distanserat sig tillräckligt tydligt ifrån fullkomligt bedrövliga St Anger. För egen del tycker jag att kritiken varit för hård, även om den varit befogad. Death Magnetic borde rent kronologiskt ha kommit ut mellan två av bandets bättre plattor, The Black Album och Load, och några av spåren är mer än hyfsade. Ett av dem är "The Day That Never Comes".
057. "Cliffhanger", Britta Persson
Det finns en slags aura runt Britta Persson. Känslan av ensam tjej som gömmer ledan och tårarna i de garnnystan som snart blir till ännu en tjocktröja beror inte bara på namnet. Utan att ha den minsta aning utgår jag ifrån att musiken är Brittas uppgörelse med det liv som borde vara så mycket större. "Cliffhanger" från senaste Kill Hollywood Me är inte det bästa exemplet på detta, men hon är också mer än "Cliffhanger". Genombrottet som också det borde ha varit så mycket större.
056. "17 år", Veronica Maggio
En av mina närmare vänner har på senare tid kommit att uttrycka de största av uppskattningar för Veronica Maggio. Jag är inte sen att förstå honom. Märklig är den metamorfos som unga fröken Maggio har genomgått sedan debuten för två år sedan. Nonsens om att vara bortskämd och få det man pekar på handlar nu istället om arbetslivets svårmod och hur det är att göra upp med sina tonår. Det är inte bara min vän som gläds åt nomineringarna för Och vinnaren är... och ser fram emot uppföljaren. Det gör jag också.
055. "We Cry", The Script
Jag minns tydligt första gången jag fick höra The Scripts "We Cry". Jag var på väg till jobbet och cyklade utmed älven. Det var försommar och inte ens fan själv hade fått skorna på sig. Att trilla dit var väldigt enkelt - om än att helheten dryper av glättighet och kvasihiphop - och jag har inte riktigt kommit över det intrycket. Vore det inte för att konceptet tagit ytterligare skada av att jag fått se bandets sångare i videon till uppföljaren "The Man Who Can't Be Moved", är det högst troligt att "We Cry" letat sig ännu högre upp på listan.
054. "Better in Time", Leona Lewis
Klart att det känns en smula olustigt att bereda plats åt Rix FM-skval, inte minst som det har sina rötter i America's Got Talent, men ibland har man inte så mycket att välja på. Leona Lewis är normalt inte min tékopp och var det någon suckade redan vid första genomlyssningen av "Bleeding Love" så var det jag. "Better in Time" är självklart samma sak med vissa justeringar, men den har något som gör det omöjligt att värja sig; körvibratot som går som en röd tråd genom hela låten är helt sanslöst. Sjunde himlen och så vidare.
053. "State ‘08", The Embassy
Slätstruket och alltför välkammat är kanske de främsta slutsatserna man drar när man hör göteborgska Embassy. I "State '08" har man emellertid gjort ett av sommaren 2008 års allra bästa ledmotiv. Riktigt bra progressiv mespop (om etiketten tillåts) med sköna basgångar och nätta, fina synthar. En viktig del av låten är också de helt instrumentala delarna, så som det relativt långa introt; på det hela taget låter det väldigt trevligt.
052. "Hollow Man", R.E.M.
R.E.M. är i sanning ett av världens allra bästa band och man är givetvis mycket mer än Out of Time och Automatic for the People. Det sorgliga är att det ska krävas sådana dalar för att nå upp till de himmelshöga topparna. Tyvärr är senaste Accelerate en sådan dal och att man undkom musikvärldens definitiva R.E.M.-är-slut-stämpel med hänvisning till att "bandet har hittat tillbaka till sina rötter" är faktiskt obegripligt. Medan Stipe låter som ett barn på julafton när han uttalar sig om ett så poänglöst spår som "Man-Sized Wreath", nöjer jag mig med att konstatera att det bara finns en enda detalj på Accelerate som håller R.E.M.-klass, andrasingeln "Hollow Man".
051. "Falling Down", Scarlett Johansson [feat. David Bowie]
Oerhört hajpade Anywhere I Lay My Head, där Scarlett skulle tolka Tom Waits, kom att bemötas med samma gäspning som förefaller ha präglat gudinnan från Lost in Translation själv under inspelningen. Till saken hör att kritiken blir till en paradox; den saktfärdighet och, som det verkar, brist på intresse som präglar "Falling Down" i smått och hela plattan i stort, är befogad och ger nya perspektiv åt föredettingen Waits original. Scarlett är missförstådd och det vore verkligen synd och skam om hennes karriär inom musiken inte kom att bli mer omfattande än Paris Hiltons.
050. "Violet Hill", Coldplay
Förstasingeln från Viva la Vida or Death and All His Friends, "Violet Hill", är ett väldigt vackert vintervykort. Trots att snön yr och att en känsla av Narnia-dramatik smyger sig på i takt med att Chris Martin går en duell med sin klaviatur, är det ändå något som fattas. Det blir aldrig bättre än den karakteristiska inledningen och ett kriterie för en riktigt, riktigt bra låt är att den gärna ska ta sig, allteftersom.
049. "Outta My Head (Ay Ya Ya)", Ashlee Simpson
Kan tyckas att det blir lite väl mycket Hollywood över listan när lillasyster Simpson letar sin på den övre halvan. En stor del av mig önskar också att det här aldrig hade behövt hända, men nu har det gjort det. "Outta My Head (Ay Ya Ya)" är en av årets mest hänsynslösa dängor och den sparar ingenting åt morgondagen. Den letar sig in i det undermedvetna och finner där en liten plats att för alltid stanna kvar. Att man sedan önskar vad den heter, ja, det spelar liksom ingen roll. Mer effektiv refräng får man leta efter.
048. "Party With My Pain", Johnossi
Det har gått tre år sedan "Man Must Dance". Alldeles givet var inte att denna tid skulle ha gjort Johnossi nytta, inte minst som debuten var så rik på finess, men den som bekantat sig med All They Ever Wanted vet att misstankarna kom på skam. Förstasingeln "Party With My Pain" är arg. En uppgörelse med världens största gemenskap - ensamheten. Den största tillgången är ändå gitarrslingan. John Engelbert ser inte bara ut som en grekisk Gud (vilket tydligt framgår av videon till låten), han är dessutom Sveriges bäste gitarrist.
047. "Ghosts", Laura Marling
Laura Marling släppte under året ett av de bättre independentalbumen vid blott 18 (!) års ålder. Alas, I Cannot Swim är modern engelsk folkmusiks stora hopp och räddning. En av de allra viktigaste och mest svårutforskade genrerna. Marling själv låter som en blandning mellan nationella storheten Vashti Bunyan och den på andra sidan Atlanten så uppskattade Joan Baez, och förtjänar all beundran i världen. Den som tvivlar rekommenderas att ge "Ghosts" några varv på skivtallriken.
046. "Longing for Lullabies", Kleerup [feat. Titiyo]
Medan Titiyo på egna Hidden utforskar sin fäbless för ljudet från kalla synthar tar Kleerup i samarbetslåten emot henne med betydligt store värme. Det kom att dröja över ett år innan "With Every Heartbeat" fick så väl den uppskattning den skulle ha, som sin efterföljare. Elaka röster säger om den fd. trummisen i Teddybears att han har gjort om sin stora hit i ett antal olika versioner på den rosade debuten. Så är det givetvis inte, även om just "Longing for Lullabies" flörtar ordentligt med genombrottet. Noterbart är att den finns med i en akustisk version på Hidden. Den är dessutom bättre än årets plats 46.
045. "Crushed by a Crowd", Tiger Lou
För en av årets största besvikelser stod utan tvekan Rasmus Kellerman a k a Tiger Lou. Från att hela tiden ha överträffat sig själv tycks han ha drabbats av fullständig idétorka. Senaste plattan är ett jättesnedsteg och mil bakom ett av svensk musiks största utropstecken innevarande millennium, föregångaren The Loyal. Hade allt hållit "Crushed by a Crowd"-klass kunde man ha överseende med att The Loyal är något för sig, men så är inte fallet. "Crushed by a Crowd" är inte årets låt men tyvärr helt överlägsen på A Partial Print.
044. "Små, små steg", Mitt piano
"Små, små steg" är för all den skull inte det största som hänt den svenska musikscenen, likafullt är det i princip helt omöjligt att stå emot Alexandra Ramnewalls projekt vid sidan om journalistiken, Mitt piano. Bortser man från den återkommande, ologiska meningen "det händer ingenting det där" genomsyras den vrålcharmiga debutsingeln av en överväldigande tydlighet. Ramnewall är en de raka formuleringarnas mästarinna och jag gissar att det är det som är hela poängen. Mitt i all ofarlighet sänker lyssnaren garden, det är det som gör "Små, små steg" så farlig. Den släpper nämligen aldrig taget.
043. "A Christmas Duel", The Hives [feat. Cyndi Lauper]
Utgången när stora band ger sig till att göra julmusik är inte alltid lyckad. Skönt nog ramlade inte Hives i den fällan. Istället för att bidra med ännu en meningslös historia om att alla borde hålla sams, att julen är till för att föra människor samman och att det är roligare att ge än att få sjunger Howlin' Pelle att den enda julklapp han har att erbjuda är nyheten om att han legat med hennes syster. Cyndi Lauper kontrar då med överraskningar som att hon har legat med hans bror, kraschat pappans bil samt gått ned på hans mamma(!). "A Christmas Duel" är underbar för sitt sätt att närma sig den mest missförstådda av högtider och det bästa som hänt julmusiken sedan Pogues & Kirsty MacCall spelade in "Fairytale of New York".
042. "Plötsligt händer det inte", Vapnet
Vapnet tillhör något så viktigt och bortglömt som popvänstern. Medan artisteliten i det här landet tävlar i att skriva politiskt färglösa texter gör Östersunds stoltheter den raka motsatsen. På senaste Döda fallet tar man upp alltifrån frihandelns svarta får, spammejlet, till rosa bandet. Att det borde finnas en större mening i tillvaron än att arbeta för någon annans rikedom och förtjänst beskrivs i härliga "Plötsligt händer det inte". I sammanhanget räds man t ex inte en formulering som borgaras. Martin Hanberg är inte bara Säkert!s "Sanningsdan" och Vapnet är mycket mer än "Kalla mig". Givetvis borde man åtminstone ha nominerats i kategorin Årets grupp, oavsett tävlingen hette Grammis, Rockbjörnen eller P3 Guld.
041. "Fascination", Alphabeat
Alphabeat är utan tvekan den främsta danska popexporten sedan Aqua och genombrottet har hörsammats lite varstans. Bland mycket annat har man fått spela på Borderline och därigenom synts i London Live. Att man har "Fascination" att tacka för denna och framtida framgångar råder det inga tvivel om. Genombrottssingeln är det lysande utropstecknet på This is Alphabeat och försmäktar nästan av upptempo, handklappningar och glada tillrop. Riktigt bra.
Kommentarer
Trackback
