Musikåret 2008, del IV
040. "I'm Good, I'm Gone", Lykke Li
Frågan är vad som är mest fascinerande med fenomenet Lykke Li? Namnet? Släktträdet? Självförtroendet? Som innehavare av "Du får aldrig nog" på 7'-vinyl vill jag gärna hänge mig åt samma lösning på dilemmat som brukar vara fallet med Stryktipset, alltså X, likafullt tvingas jag erkänna att jag är kapabel att betala med kroppsdelar för Lykkes självbild. Huruvida den är rimlig eller inte tål alldeles självklart att diskuteras och jag vill nog mena att så inte är fallet. Visst var "I'm Good, I'm Gone" en av årets bättre singlar och nog finns det fog för henne att bära huvudet högt efter alla lovord over there, men Youth Novels är ruskigt ojämn och på sina ställen direkt olyssningsbar.
039. "Wrecked Metal", Zeigeist
Fredrik Strage har om Zeigeists musik sagt att den låter "svajig, barnslig, snudd på debil" och som vanligt när Strage presenterar sina små underfundigheter och iakttagelser ligger det något i det. The Jade Motel är inte Violator och tillför inte något nytt till en redan uppenbart välutforskad genre. Ibland får man bara ta saker för vad de är och lite så är fallet med "Wrecked Metal". Sätter man inte in den i något större sammanhang är den fånigt sympatisk. Särskilt förtjust är jag i jingeln som återkommer efter varje sjungen mening. Om Super Mario kom ut nu istället för då hade jag önskat att just det ljudet dök upp överallt där vår hjälte i snickarbyxor tog sig ned i de gröna rören.
038. "Winter Rose", Firefox AK [feat. Tiger Lou]
Tiger Lous andra hälft var också hans bättre hälft under 2008. Det är med Firefox A(ndrea)K(ellerman) som det är med Zeigeist. Det är melodiöst, hörs att det är svenskt, gör små anspråk och bra i all sin enkelhet. Likheterna blir inte mindre av att If I Were a Melody är att etikettera som electronica. "Winter Rose" utkom tidigt under musikåret och följdes snart av en otäckt snygg musikvideo där det äkta paret Kellerman mer eller mindre frivilligt går genom isen. Även om videon är vassare är låten av det bättre slaget och tjänar verkligen på familjesamarbetet. Det är sången som gör det. Melodin i övrigt är mest imbecill.
037. "What Have I Done", Anna Ternheim
Få svenska artister har förmåga att beröra så som Anna Ternheim. Vackra, svårmodiga Anna. Skygg som en hind. I "What Have I Done" har hon fått sin största singelframgång i landet och även om det rör sig ett helt okej singelsläpp och ett av de bättre spåren på Leaving on a Mayday, är det ändå en smula parodiskt. Sönderspelade "What Have I Done" är inte i närheten av topparna på Somebody Outside och Separation Road och borde alldeles självklart innebära lite utförsbacke snarare än det definitiva strålkastarljuset. Så är nu inte fallet och kanske beror det på att Anna är Anna. I så fall kan jag leva med det.
036. "Love is Noise", The Verve
Mellan svårt efterlängtade Forth och Urban Hymns hann det gå elva år och säkert lika många soloalbum med Ashcroft. Elva år är en fasansfullt lång tid och nästan hälften av den tid som Fritzl bedrev sitt alternativa familjeprojekt. Att Forth inte skulle innebära nya framgångsvågar i en musikvärld där meningslös soul och smaklös hiphop sedan länge ersatt brittpopen och manchesterrocken, krävdes det inte någon större förmåga till insikt för att lista ut. Forth är inte heller någon milstolpe, men det är The Verve. Det är mer än gott nog och de bästa spåren, "I See Houses" och "Love is Noise", är bättre än så.
035. "Nåt för dom som väntar", Jocke Berg
I Dum & dummare frågar Lloyd sin vän Harry: "Hey, wanna hear the most annoying sound in the world?" varpå han låter som ett mellanting mellan ett sågverk och ett dagis. Vore Lloyd bekant med Olle Ljungström kunde han lika gärna ha satt på valfri låt med Vaxholms Bob Dylan, för om Olle Ljungström kan sjunga, ja, då ligger det något i påståendet om att alla kan det. Själv har jag aldrig stått ut under en hel låt med karln och därför kom det som en överraskning under året när det på Andra sjunger Olle Ljungström framgick att det inte saknats talang ifråga om att skriva låttexter. Jocke Bergs version av "Nåt för dom som väntar" överträffas på hyllningsskivan blott av Popsicle-Andreas tolkning av "Du och jag". Båda är glimrande.
034. "Always Where I Need to Be", The Kooks
Javisst, Kooks är förbaskat tråkiga och låter alldeles för mycket Strokes. Det är sant. Men det går inte att blunda inför det faktum att de lyckats dra åt samma håll och få till något (nästan) eget i "Always Where I Need to Be". Att man sedan kan nå Englandslistans förstaplats har ingenting med det att göra. Bortser man från engelsmännens svaga kulturuppfattning och tillåter sig att tralla med märker man snart att årets marginella singelframgång i Sverige har potential. Den kunde och borde ha blivit ännu större. I alla fall här.
033. "Warwick Avenue", Duffy
Det är något med vackra flickor som tar till tårarna. Regeln gäller inte minst i fallet med musikvideon till Duffys andrasingel "Warwick Avenue". Månaderna efter det att "Mercy" spelats både en och ännu fler gånger för mycket prånglades det på de olika musik-TV-kanalerna ut bilder på en uppriven och sorgtyngd Duffy i svartvitt. På väg för att ta evigt farväl sitter hon och samlar tankarna, under det att tårarna rinner över kanten till några av de mest kyssvänliga läppar som skådats. I bakgrunden löper den där snygga, jazzlätta slingan och när det väl briserar i "and I didn't want the train to come" är det svårt att inte vilja ge stackaren en kram och säga att det snart blir bättre igen.
032. "Cath...", Death Cab for Cutie
När Death Cab skulle följa upp "I Will Possess Your Heart" föll valet på "Cath...". Liksom i fallet med "Rather Be" rör det sig om ett favoritband som förvånar. "Cath..." är suverän men nätt och jämt topp 5 på Narrow Stairs. Och ja,det säger mer om Narrow Stairs än om andrasingeln. "Cath..." är historien om den olyckligt trolovade Cath som varken vet ut eller in, bara att hon inte är kär i snubben. Gibbard besjunger henne med sådan trovärdighet och respekt att historien går rakt in; omöjligt att freda sig blir det när återkommande "soon everybody will ask what became of you" slår en i ansiktet som en våt, illaluktande och brunfärgad disktrasa.
031. "Pumpkin Soup", Kate Nash
Lätt att glömma är att Kate Nash var aktuell under 2008, känd som hon blev året tidigare i och med Made of Bricks och singelframgången "Foundations". Men faktum är att hon gav ut en av årets bättre singlar både i hemlandet och här i Sverige under innevarande musikår. Tillika rör sig "Pumpkin Soup" om det främsta som unga Nash har fått ned på papper och så småningom fått till i en studio. Där fullängaren tenderar att bli alltför monoton och kaxiga "Foundations" lite väl mycket skriva på näsan är "Pumpkin Soup" omedelbar. Videon är outhärdlig och sången kan liksom i fallet med Adele slipas ytterligare med ett tilltaget engagemang, men i övrigt är det inte mycket att anmärka på. Snarare tvärtom.
030. "Down the Line", José González
Det finns de som inte förstår sig på José González. Själv har jag svårt att förstå mig på de som inte förstår sig på. González är i all sin anspråkslöshet ett geni och verkar dessutom vara en fantastiskt sympatisk människa. Förmodligen beror det på att han är från Göteborg. Med In Our Nature presenterade han under hösten -07 en överraskande stark uppföljare till framgångssagan Veneer. Efter slätstrukna "Killing for Love" och majestätiska Massive Attack-covern "Teardrop" utkom tredjesingeln "Down the Line" under det tidiga -08. Liksom i fallen med flera av de andra spåren på In Our Nature, som "How Low", "Time to Sent Someone Away" och "Cycling Trivialities" rör det sig om något träffsäkert som kräver sina lyssningar. Lyssningar "Down the Line" i smått och In Our Nature i stort på alla sätt förtjänar.
029. "Bobby", Johnossi
Under P3 Guld-galan prisades Johnossi i kategorin Årets grupp. Det var väldigt roligt, tycker jag. Ett år då allting gick fel, då Anders Olsson inte fick en enda utmärkelse för sina jätteinsatser i Paralympics och då i stort sett bara nonsens nominerades och belönades på de olika musikgalorna, var Johnossis utmärkelse det enda lysande undantaget. Aktuella "Bobby", tillika bandets tredje singel från All They Ever Wanted, följer ett tydligt mönster i valet av singelutgåvor. Catchig melodi trappas allt eftersom upp och letar sig väldigt snart in under huden även på den som i vanliga fall tycker att bandet gör för hård eller vek musik. "Bobby" rör sig inte bara om sista låten att göra singel av från plattan utan också om det sista verkligt bra spåret på plattan. Allt efter spår 7 är tveksamt, men så håller också 1-7 generande hög klass.
028. "Ready for the Floor", Hot Chip
På wikipedia.org står att läsa att Hot Chips musik "kan beskrivas som dansant electronica med ett poppigt anslag". Det är en väldans tur att Wikipedia kan sätta fingret på detta. Själv har jag ingen aning om det är en rätt och riktig etikettering, eller inte, bara att Hot Chip gör något väldigt eget. Trots att det låter snott mest överallt. "Ready for the Floor" blev inte bara 3:a på Pitchforks lista över årets 100 bästa låtar utan också en singel- och klubbframgång av stora mått. Det är inte svårt att lista ut varför. Finns det någon nu levande individ som vid stunder av ensamhet inte har bjudit upp sig själv då "Ready for the Floor" dykt upp i playlisten?
027. "Please Come Back Home", Glasvegas
Årets viktigaste band? Glasvegas, så klart. Bortser man från det land där invånarna tycker att dödsstraff är en fiffig lösning, aktivt tar ställning mot abort och gärna låter sina soldater avrätta i moskéer i syfte att roffa åt sig ännu en naturtillgång så har marknaden tagit emot arbetarbandet från Glasgow med öppna armar. Med "Geraldine" letade man sig in på listorna och när det var dags att flörta med singelköparna på nytt valde man att göra det med en jullåt inspelad på den rumänska landsbygden. "Please Come Back Home" finns med på magiska EP:n A Snowflake Fell (and it Felt Like a Kiss) och rör sig om det näststarkaste spåret på densamma, enbart överträffad av titelspåret. Egentligen är inte "Please Come Back Home" någon jullåt, åtminstone inte sett till vilka referenser som görs när genren i allmänhet är uppe för diskussion, även om julen inte minst handlar om att återse de som man annars inte träffar. Glasvegas gör musik lika svart som James Allens solglasögon, men den låter också bättre än det mesta man har hört. Någonsin.
026. "3 A.M.", Kleerup [feat. Marit Bergman]
Att Kleerup verkar ruva på alla världens diagnoser, har ett ordförråd som en 5-åring och svansar efter bimbos med bröst långt större än förståndet är en sak. Att han släppt ett av årets bättre album på den inhemska marknaden är en helt annan. Marit Bergman-samarbetet "3 A.M." är i princip allt det som en bra poplåt ska vara och jag är den förste att erkänna att den tog mig med storm redan första gången jag hörde den. Ironiskt är emellertid att hela Kleerups insats är ett plagiat som inte går att förstå att han klarat sig undan med och det riktigt otäcka med den stölden är att den tillkommit efter att Kleerup lyssnat in sig på Robbie Williams. Usla, talanglösa och sliskiga Robbie. Den som inte tror mig borde ta del av "Sin, Sin, Sin" (utgiven -06). Det är också enda gången någonsin jag kan avslöjas med att tipsa om en Robbie-låt och jag önskar verkligen att jag inte hade behövt göra det. Eller att jag hade fallit för "3 A.M.".
025. "5 Years Time", Noah and the Whale
Med "5 Years Time" i hörlurarna förflyttas man per automatik ett par år tillbaka i tiden då tankarna omedelbart går till Peter, Bjorn & Johns fullträff "Young Folks". Dels beror detta på att singlar utgivna i Sverige sedan dess har lidit brist på visslingar och dels beror det på Londonbandets sätt att arrangera den i övrigt och då inte minst sången. Noah and the Whale är inte bara vansinnigt tuffa för att de gör popmusik som bottnar i den engelska folkmusiktraditionen och för att man har hyst magiska Laura Marling i bandet, men också för att man tagit sig ett namn som anspelar på en av 2000-talets i särklass främsta filmer, familjedramat The Squid and the Whale.
024. "The Age of the Understatement", The Last Shadow Puppets
Arctic Monkeys är utan tvekan ett av musikdecenniets mest överskattade band. Därför var jag en av de första att överraskas när sångaren Alex Turner och Miles Kane från Rascals slog sina påsar ihop och levererade kanonplattan The Age of the Understatement. Den skivbetitlade förstasingeln låter skönt nog inte farligt mycket Arctic Monkeys, men framför allt låter den in i helsike bra. Vore man soldat och ville ge sig hän till sitt uppdrag är "The Age of the Understatement" låten man skulle vilja marschera till. Den höjer pulsen, smeker en samtidigt med snygga stråkar och avslutas lagom dramaturgiskt.
023. "Kim & Jessie", M83
P3 Pops älsklingar, fransmännen i elektroniska duon M83, har under året åtnjutit ansenliga framgångar med fjärde studioalbumet Saturdays = Youth. Det hela är inte bara ett faktum, det är även rimligt. Plattan är exakt så bra som det har sagts i musikpress och rymmer monsterlåtar som "You, Appearing", "Graveyard Girl" och personliga favoriten "Skin of the Night". I Sverige har emellertid bara "Kim & Jessie" utkommit som singel. Med tanke på att låten letar sig in på årslistans 23:e plats, och t ex på plats 5 på Pitchforks motsvarighet, är det inte så bara. M83 har känsla för mångbottnade ljudlandskap och räds inte att skala av. En detalj värd all uppskattning är det märkliga läte som återkommer i refrängen, där någon genom datorns filter låter som en skata i det fria. Tilläggas kan också att bandet tagit sitt namn från galaxen med samma namn i stjärnbilden Hydran. Både flummigt och talande.
022. "Wire to Wire", Razorlight
Razorlight är ett märkligt band som man inte riktigt vet vad man ska ha ha för åsikt om. För det mesta är de ointressanta och riktigt tråkiga, men så ibland brinner det till. A light that never goes out vill man tro när man hör en låt som "Wire to Wire". Historien har lärt att så inte riktigt är fallet. Ändå är det lätt att påstå att bandet i just nämnda singel har frambringat sitt främsta alster så här långt. Istället för allt nonsensmangel på otaliga gitarrer och en Johnny Borrell plågad av spända axlar och en röst som han inte riktigt vetat vad han skullat göra med har man byggt "Wire to Wire" på en enkel pianomelodi och så sakteliga sjösatt den med tryck i körsången, lugna basgångar och nätta trummor. Tänkbart är att man inspirerats av Gary Jules cover på Tears for Fears "Mad World", med målsättningen att göra uttrycket till sitt eget.
021. "Disturbia", Rihanna
Susanna Kallur uppskattar Rihanna. Det är argument nog att lyssna när objektet för Chris Browns erotiska fantasier och knutna nävar ställer sig bakom mikrofonen, men det är inte därför hon tar plats på årslistan. Faktum är att hitmakarna bakom fenomenet Rihanna har överträffat sig själva. "Disturbia" drabbar en - och det rejält. För en gångs skull ägnar hon sig inte åt konsten att vika ut sig ur kamerans alla vinklar och vrår i videon och kanske är det därför. "Disturbia" är något för sig. Den har något som är svårt att sätta ord på och Rihanna gör den verkligen till sin. Trots montonin. Trots det där Cher-vibratot. Trots att det är massproduktion för masskonsumtion. Angående vad som sades om plats 25 kan nämnas att även Disturbia är namnet på en film. Den tillhör inte en av 2000-talets främsta filmer, eller ens nästan.
Frågan är vad som är mest fascinerande med fenomenet Lykke Li? Namnet? Släktträdet? Självförtroendet? Som innehavare av "Du får aldrig nog" på 7'-vinyl vill jag gärna hänge mig åt samma lösning på dilemmat som brukar vara fallet med Stryktipset, alltså X, likafullt tvingas jag erkänna att jag är kapabel att betala med kroppsdelar för Lykkes självbild. Huruvida den är rimlig eller inte tål alldeles självklart att diskuteras och jag vill nog mena att så inte är fallet. Visst var "I'm Good, I'm Gone" en av årets bättre singlar och nog finns det fog för henne att bära huvudet högt efter alla lovord over there, men Youth Novels är ruskigt ojämn och på sina ställen direkt olyssningsbar.
039. "Wrecked Metal", Zeigeist
Fredrik Strage har om Zeigeists musik sagt att den låter "svajig, barnslig, snudd på debil" och som vanligt när Strage presenterar sina små underfundigheter och iakttagelser ligger det något i det. The Jade Motel är inte Violator och tillför inte något nytt till en redan uppenbart välutforskad genre. Ibland får man bara ta saker för vad de är och lite så är fallet med "Wrecked Metal". Sätter man inte in den i något större sammanhang är den fånigt sympatisk. Särskilt förtjust är jag i jingeln som återkommer efter varje sjungen mening. Om Super Mario kom ut nu istället för då hade jag önskat att just det ljudet dök upp överallt där vår hjälte i snickarbyxor tog sig ned i de gröna rören.
038. "Winter Rose", Firefox AK [feat. Tiger Lou]
Tiger Lous andra hälft var också hans bättre hälft under 2008. Det är med Firefox A(ndrea)K(ellerman) som det är med Zeigeist. Det är melodiöst, hörs att det är svenskt, gör små anspråk och bra i all sin enkelhet. Likheterna blir inte mindre av att If I Were a Melody är att etikettera som electronica. "Winter Rose" utkom tidigt under musikåret och följdes snart av en otäckt snygg musikvideo där det äkta paret Kellerman mer eller mindre frivilligt går genom isen. Även om videon är vassare är låten av det bättre slaget och tjänar verkligen på familjesamarbetet. Det är sången som gör det. Melodin i övrigt är mest imbecill.
037. "What Have I Done", Anna Ternheim
Få svenska artister har förmåga att beröra så som Anna Ternheim. Vackra, svårmodiga Anna. Skygg som en hind. I "What Have I Done" har hon fått sin största singelframgång i landet och även om det rör sig ett helt okej singelsläpp och ett av de bättre spåren på Leaving on a Mayday, är det ändå en smula parodiskt. Sönderspelade "What Have I Done" är inte i närheten av topparna på Somebody Outside och Separation Road och borde alldeles självklart innebära lite utförsbacke snarare än det definitiva strålkastarljuset. Så är nu inte fallet och kanske beror det på att Anna är Anna. I så fall kan jag leva med det.
036. "Love is Noise", The Verve
Mellan svårt efterlängtade Forth och Urban Hymns hann det gå elva år och säkert lika många soloalbum med Ashcroft. Elva år är en fasansfullt lång tid och nästan hälften av den tid som Fritzl bedrev sitt alternativa familjeprojekt. Att Forth inte skulle innebära nya framgångsvågar i en musikvärld där meningslös soul och smaklös hiphop sedan länge ersatt brittpopen och manchesterrocken, krävdes det inte någon större förmåga till insikt för att lista ut. Forth är inte heller någon milstolpe, men det är The Verve. Det är mer än gott nog och de bästa spåren, "I See Houses" och "Love is Noise", är bättre än så.
035. "Nåt för dom som väntar", Jocke Berg
I Dum & dummare frågar Lloyd sin vän Harry: "Hey, wanna hear the most annoying sound in the world?" varpå han låter som ett mellanting mellan ett sågverk och ett dagis. Vore Lloyd bekant med Olle Ljungström kunde han lika gärna ha satt på valfri låt med Vaxholms Bob Dylan, för om Olle Ljungström kan sjunga, ja, då ligger det något i påståendet om att alla kan det. Själv har jag aldrig stått ut under en hel låt med karln och därför kom det som en överraskning under året när det på Andra sjunger Olle Ljungström framgick att det inte saknats talang ifråga om att skriva låttexter. Jocke Bergs version av "Nåt för dom som väntar" överträffas på hyllningsskivan blott av Popsicle-Andreas tolkning av "Du och jag". Båda är glimrande.
034. "Always Where I Need to Be", The Kooks
Javisst, Kooks är förbaskat tråkiga och låter alldeles för mycket Strokes. Det är sant. Men det går inte att blunda inför det faktum att de lyckats dra åt samma håll och få till något (nästan) eget i "Always Where I Need to Be". Att man sedan kan nå Englandslistans förstaplats har ingenting med det att göra. Bortser man från engelsmännens svaga kulturuppfattning och tillåter sig att tralla med märker man snart att årets marginella singelframgång i Sverige har potential. Den kunde och borde ha blivit ännu större. I alla fall här.
033. "Warwick Avenue", Duffy
Det är något med vackra flickor som tar till tårarna. Regeln gäller inte minst i fallet med musikvideon till Duffys andrasingel "Warwick Avenue". Månaderna efter det att "Mercy" spelats både en och ännu fler gånger för mycket prånglades det på de olika musik-TV-kanalerna ut bilder på en uppriven och sorgtyngd Duffy i svartvitt. På väg för att ta evigt farväl sitter hon och samlar tankarna, under det att tårarna rinner över kanten till några av de mest kyssvänliga läppar som skådats. I bakgrunden löper den där snygga, jazzlätta slingan och när det väl briserar i "and I didn't want the train to come" är det svårt att inte vilja ge stackaren en kram och säga att det snart blir bättre igen.
032. "Cath...", Death Cab for Cutie
När Death Cab skulle följa upp "I Will Possess Your Heart" föll valet på "Cath...". Liksom i fallet med "Rather Be" rör det sig om ett favoritband som förvånar. "Cath..." är suverän men nätt och jämt topp 5 på Narrow Stairs. Och ja,det säger mer om Narrow Stairs än om andrasingeln. "Cath..." är historien om den olyckligt trolovade Cath som varken vet ut eller in, bara att hon inte är kär i snubben. Gibbard besjunger henne med sådan trovärdighet och respekt att historien går rakt in; omöjligt att freda sig blir det när återkommande "soon everybody will ask what became of you" slår en i ansiktet som en våt, illaluktande och brunfärgad disktrasa.
031. "Pumpkin Soup", Kate Nash
Lätt att glömma är att Kate Nash var aktuell under 2008, känd som hon blev året tidigare i och med Made of Bricks och singelframgången "Foundations". Men faktum är att hon gav ut en av årets bättre singlar både i hemlandet och här i Sverige under innevarande musikår. Tillika rör sig "Pumpkin Soup" om det främsta som unga Nash har fått ned på papper och så småningom fått till i en studio. Där fullängaren tenderar att bli alltför monoton och kaxiga "Foundations" lite väl mycket skriva på näsan är "Pumpkin Soup" omedelbar. Videon är outhärdlig och sången kan liksom i fallet med Adele slipas ytterligare med ett tilltaget engagemang, men i övrigt är det inte mycket att anmärka på. Snarare tvärtom.
030. "Down the Line", José González
Det finns de som inte förstår sig på José González. Själv har jag svårt att förstå mig på de som inte förstår sig på. González är i all sin anspråkslöshet ett geni och verkar dessutom vara en fantastiskt sympatisk människa. Förmodligen beror det på att han är från Göteborg. Med In Our Nature presenterade han under hösten -07 en överraskande stark uppföljare till framgångssagan Veneer. Efter slätstrukna "Killing for Love" och majestätiska Massive Attack-covern "Teardrop" utkom tredjesingeln "Down the Line" under det tidiga -08. Liksom i fallen med flera av de andra spåren på In Our Nature, som "How Low", "Time to Sent Someone Away" och "Cycling Trivialities" rör det sig om något träffsäkert som kräver sina lyssningar. Lyssningar "Down the Line" i smått och In Our Nature i stort på alla sätt förtjänar.
029. "Bobby", Johnossi
Under P3 Guld-galan prisades Johnossi i kategorin Årets grupp. Det var väldigt roligt, tycker jag. Ett år då allting gick fel, då Anders Olsson inte fick en enda utmärkelse för sina jätteinsatser i Paralympics och då i stort sett bara nonsens nominerades och belönades på de olika musikgalorna, var Johnossis utmärkelse det enda lysande undantaget. Aktuella "Bobby", tillika bandets tredje singel från All They Ever Wanted, följer ett tydligt mönster i valet av singelutgåvor. Catchig melodi trappas allt eftersom upp och letar sig väldigt snart in under huden även på den som i vanliga fall tycker att bandet gör för hård eller vek musik. "Bobby" rör sig inte bara om sista låten att göra singel av från plattan utan också om det sista verkligt bra spåret på plattan. Allt efter spår 7 är tveksamt, men så håller också 1-7 generande hög klass.
028. "Ready for the Floor", Hot Chip
På wikipedia.org står att läsa att Hot Chips musik "kan beskrivas som dansant electronica med ett poppigt anslag". Det är en väldans tur att Wikipedia kan sätta fingret på detta. Själv har jag ingen aning om det är en rätt och riktig etikettering, eller inte, bara att Hot Chip gör något väldigt eget. Trots att det låter snott mest överallt. "Ready for the Floor" blev inte bara 3:a på Pitchforks lista över årets 100 bästa låtar utan också en singel- och klubbframgång av stora mått. Det är inte svårt att lista ut varför. Finns det någon nu levande individ som vid stunder av ensamhet inte har bjudit upp sig själv då "Ready for the Floor" dykt upp i playlisten?
027. "Please Come Back Home", Glasvegas
Årets viktigaste band? Glasvegas, så klart. Bortser man från det land där invånarna tycker att dödsstraff är en fiffig lösning, aktivt tar ställning mot abort och gärna låter sina soldater avrätta i moskéer i syfte att roffa åt sig ännu en naturtillgång så har marknaden tagit emot arbetarbandet från Glasgow med öppna armar. Med "Geraldine" letade man sig in på listorna och när det var dags att flörta med singelköparna på nytt valde man att göra det med en jullåt inspelad på den rumänska landsbygden. "Please Come Back Home" finns med på magiska EP:n A Snowflake Fell (and it Felt Like a Kiss) och rör sig om det näststarkaste spåret på densamma, enbart överträffad av titelspåret. Egentligen är inte "Please Come Back Home" någon jullåt, åtminstone inte sett till vilka referenser som görs när genren i allmänhet är uppe för diskussion, även om julen inte minst handlar om att återse de som man annars inte träffar. Glasvegas gör musik lika svart som James Allens solglasögon, men den låter också bättre än det mesta man har hört. Någonsin.
026. "3 A.M.", Kleerup [feat. Marit Bergman]
Att Kleerup verkar ruva på alla världens diagnoser, har ett ordförråd som en 5-åring och svansar efter bimbos med bröst långt större än förståndet är en sak. Att han släppt ett av årets bättre album på den inhemska marknaden är en helt annan. Marit Bergman-samarbetet "3 A.M." är i princip allt det som en bra poplåt ska vara och jag är den förste att erkänna att den tog mig med storm redan första gången jag hörde den. Ironiskt är emellertid att hela Kleerups insats är ett plagiat som inte går att förstå att han klarat sig undan med och det riktigt otäcka med den stölden är att den tillkommit efter att Kleerup lyssnat in sig på Robbie Williams. Usla, talanglösa och sliskiga Robbie. Den som inte tror mig borde ta del av "Sin, Sin, Sin" (utgiven -06). Det är också enda gången någonsin jag kan avslöjas med att tipsa om en Robbie-låt och jag önskar verkligen att jag inte hade behövt göra det. Eller att jag hade fallit för "3 A.M.".
025. "5 Years Time", Noah and the Whale
Med "5 Years Time" i hörlurarna förflyttas man per automatik ett par år tillbaka i tiden då tankarna omedelbart går till Peter, Bjorn & Johns fullträff "Young Folks". Dels beror detta på att singlar utgivna i Sverige sedan dess har lidit brist på visslingar och dels beror det på Londonbandets sätt att arrangera den i övrigt och då inte minst sången. Noah and the Whale är inte bara vansinnigt tuffa för att de gör popmusik som bottnar i den engelska folkmusiktraditionen och för att man har hyst magiska Laura Marling i bandet, men också för att man tagit sig ett namn som anspelar på en av 2000-talets i särklass främsta filmer, familjedramat The Squid and the Whale.
024. "The Age of the Understatement", The Last Shadow Puppets
Arctic Monkeys är utan tvekan ett av musikdecenniets mest överskattade band. Därför var jag en av de första att överraskas när sångaren Alex Turner och Miles Kane från Rascals slog sina påsar ihop och levererade kanonplattan The Age of the Understatement. Den skivbetitlade förstasingeln låter skönt nog inte farligt mycket Arctic Monkeys, men framför allt låter den in i helsike bra. Vore man soldat och ville ge sig hän till sitt uppdrag är "The Age of the Understatement" låten man skulle vilja marschera till. Den höjer pulsen, smeker en samtidigt med snygga stråkar och avslutas lagom dramaturgiskt.
023. "Kim & Jessie", M83
P3 Pops älsklingar, fransmännen i elektroniska duon M83, har under året åtnjutit ansenliga framgångar med fjärde studioalbumet Saturdays = Youth. Det hela är inte bara ett faktum, det är även rimligt. Plattan är exakt så bra som det har sagts i musikpress och rymmer monsterlåtar som "You, Appearing", "Graveyard Girl" och personliga favoriten "Skin of the Night". I Sverige har emellertid bara "Kim & Jessie" utkommit som singel. Med tanke på att låten letar sig in på årslistans 23:e plats, och t ex på plats 5 på Pitchforks motsvarighet, är det inte så bara. M83 har känsla för mångbottnade ljudlandskap och räds inte att skala av. En detalj värd all uppskattning är det märkliga läte som återkommer i refrängen, där någon genom datorns filter låter som en skata i det fria. Tilläggas kan också att bandet tagit sitt namn från galaxen med samma namn i stjärnbilden Hydran. Både flummigt och talande.
022. "Wire to Wire", Razorlight
Razorlight är ett märkligt band som man inte riktigt vet vad man ska ha ha för åsikt om. För det mesta är de ointressanta och riktigt tråkiga, men så ibland brinner det till. A light that never goes out vill man tro när man hör en låt som "Wire to Wire". Historien har lärt att så inte riktigt är fallet. Ändå är det lätt att påstå att bandet i just nämnda singel har frambringat sitt främsta alster så här långt. Istället för allt nonsensmangel på otaliga gitarrer och en Johnny Borrell plågad av spända axlar och en röst som han inte riktigt vetat vad han skullat göra med har man byggt "Wire to Wire" på en enkel pianomelodi och så sakteliga sjösatt den med tryck i körsången, lugna basgångar och nätta trummor. Tänkbart är att man inspirerats av Gary Jules cover på Tears for Fears "Mad World", med målsättningen att göra uttrycket till sitt eget.
021. "Disturbia", Rihanna
Susanna Kallur uppskattar Rihanna. Det är argument nog att lyssna när objektet för Chris Browns erotiska fantasier och knutna nävar ställer sig bakom mikrofonen, men det är inte därför hon tar plats på årslistan. Faktum är att hitmakarna bakom fenomenet Rihanna har överträffat sig själva. "Disturbia" drabbar en - och det rejält. För en gångs skull ägnar hon sig inte åt konsten att vika ut sig ur kamerans alla vinklar och vrår i videon och kanske är det därför. "Disturbia" är något för sig. Den har något som är svårt att sätta ord på och Rihanna gör den verkligen till sin. Trots montonin. Trots det där Cher-vibratot. Trots att det är massproduktion för masskonsumtion. Angående vad som sades om plats 25 kan nämnas att även Disturbia är namnet på en film. Den tillhör inte en av 2000-talets främsta filmer, eller ens nästan.
Kommentarer
Trackback
