Tiny Touch of Jealousy

020. "Happiness", Goldfrapp
Goldfrapp är egentligen ett rätt menlöst band. Londonduon med Alison Goldfrapp i spetsen - ivrigt uppbackad och påhejad av dess verkliga tillgång Will Gregory - släppte innan Seventh Tree tre rundningskoner till plattor. Hattrick i att rycka på axeln. Senaste plattan är inte heller någon större upplevelse, men den innehåller "Happiness". Och även om albumversionen tjänade på att kläs i ny kostym inför singelutgåvan, är "Happiness" en upplevelse som aldrig slutar att ta sig.

019. "Time on Time", I are Droid
Hur många hörde talas om Göteborgsbandet I are Droid under 2008? Förmodligen bara släkt och vänner. Kanske en och annan P3-patriot också, för det var där "Time on Time" fick visst, marginellt utrymme under senvåren. Väl investerad tid för den som hittade rätt i FM-djungeln. I are Droid låter inte som något annat, och går knappt att definiera.  Peder Bergstrand, sångare, har själv påstått att de är "ett högljutt men vackert band", och även om inte något av det är sant har den som missade förstasingeln hemläxa att göra.

018. "True Believer", Edith Backlund
Edith Backlund har vid dags datum inte bara hunnit med att spela in två fullängdsalbum och en EP vid 26 års ålder, hon har dessutom en roll i Lilla Jönssonligan & stjärnkuppen (!) på sitt samvete. Inför Death by Honey tog hon hjälp av allt oftare anlitade Pär Wiksten. Resultatet blev en överproducerad historia där Ediths magiska röst inte fick samma centrala plats som på debuten, Merely Daydreams. Trots det, och trots att skivans guldkorn fått samma namn som en låt av E-Type, är "True Believer" njutning från början till slut. Man kan inte begära mer av än refräng än: "Bring me roses to the grave, if the passion kills the pain. I'm a true believer... I'm a true believer".

017. "The Queen's Corner", Joel Alme
Den som klarar av att sitta still när "The Queen's Corner" trillar in på playlisten är antingen förlamad eller förtappad. Förmodligen båda. Alme har rosats av en enig recensentkår, och det med all rätt. Han var om inte det största utropstecknet på den svenska musikscenen så åtminstone ett av de större. Göteborgssonen har nu blivit så stor att stadens nästbästa fotbollslag har bytt ut "Heja Blåvitt" mot "Snart skiner Poseidon". Första gången spelarna gjorde entré till den gjorde man 6-0 på Djurgården. Joel Alme är klass.

016. "Breathing Your Love", Darin [feat. Kat DeLuna]
Nej, jag tänker inte försvara mig. Den som hoppades få se undertecknad lika naken och utlämnad som Anders Borg efter en presenterad vårbudget kan sluta hoppas; skillnaden är att Anders Borg har fel. Darin släppte årets 16:e bästa singel, hur obegripligt det än låter. Sådan är sanningen.

015. "Wait for the Summer", Yeasayer
Musikdecenniets största händelse så här långt var när Yeasayer släppte All Hour Cymbals i oktober 2007. Förstasingeln "2080" hamnade så generande lågt som på en 49:e plats när Pitchfork sammanfattade förra musikåret och uppföljaren "Wait for the Summer" fick inte plats överhuvudtaget. Då "2080" är en av världens 25 bästa låtar, alla kategorier, och "Wait for the Summer" inte är många klasser sämre, säger det sig själv hur snett ute Pitchfork var. Problemet med andrasingeln är att den skiljer sig åtskilligt från albumets högtidsstund. I själva verket är den en blek kopia. Ett skal. En Zidane i en VM-final, efter Materazzis kärleks-fulla ord om systern. Ändå är den bra nog för att lägga beslag på plats 15. Det säger något.

014. "This is the Life", Amy MacDonald
Åh, vad jag tycker om Amy! Denna charmanta, truliga skotska vars musikaliska liv tog sin början i och med The Man Who av Travis. Själv hörde jag "This is the Life" första gången på VH1 under sensommaren 2007 och allt medan månaderna gick och videon återkom förbannade jag det faktum att den aldrig angjorde mellanmjölkens land. Det skulle dröja ett år. Sen hade alla förstått. Då var det dags att förbanna att den väl hittade hit. För ja, man har hört "This is the Life" för många gånger. Ändå slutar den inte att vara hur bra som helst.

013. "Blind", Hercules & Love Affair [feat. Antony Hagerty]
Att höra Antony & the Johnsons-Antony lägga sången i skarven mellan det som får betraktas som disco och house är förmodligen en av de tuffaste idéer som lämnat ett skrivbord någonsin. Ett musikens slaget vid Hastings. Första gången man fick höra blev man alldeles skärrad. Andra gången var man övertygad om att man hade hört årets låt (tydligen lyssnade redaktionen på Pitchfork bara två gånger). Tredje gången ville man bara ha mer. Och mer. Och mer. Problemet med "Blind" är att den inte står sig i längden. Den kan inte vara en årets bästa låt eftersom man tröttnar. Men den är en 50 kg lättare Antony Hagerty med påklistrat, ytligt colgateleende och Fred Perry-sneakers, i uppknäppt skjorta och med en svettpärla på väg nedför ena tinningen... (du sjuka värld.)

012. "Snö", Laleh & The London Symphony Orchestra
När Laleh fick veta att gänget bakom Arn: Tempelriddaren ville höra henne göra ledmotivet till filmen bokade hon första bästa flyg till engelska huvudstaden och stämde träff med den lokala symfoniorkestern. Resultatet blev för all del precis så episkt och svulstigt som det anstår en svensk satsning där åtskilliga miljoner plöjts ned i en filmkassa, men det slutade aldrig att vara Laleh. Detta faktum, förutom det självklara i arrangemangets uppenbara storhet och brist på heroiska tendenser, gör att "Snö" är värd sin plats på listan. Hur det nu går att förena karakteristiskt Laleh-flum som "och hungern den sitter i rösten, inte i magen, i rösten. Därför är vi tysta om saken" med Guillouskt historieskrivande, men det gör det tydligen.

011.  "My Delirium", Ladyhawke
Det är svårt att säga om låten eller videon är bäst i fallet med Ladyhawkes briljanta "My Delirium". För att vara en så förbannat bra låt är det sorgligt att notera hur litet utrymme den fick här i svears rike. Det rör sig om drygt fyra minuters sanning om kärlekens utsatthet och basslingan från Edens lustgård. Att Ladyhawke, som tagit sitt namn efter filmen med samma namn, dessutom är Thelma & Louise i en och samma kropp, begåvad med en fysik som i Mellanöstern skulle gömmas bakom trettiotalet burkor, gör inte direkt att konceptet tappar i slagkraft...

010. "Viva la Vida", Coldplay
"Viva la Vida" var förmodligen inte bara årets mest spelade låt utan också dess mest omtalade. Fanns det ens någon musiker eller något band som inte gjorde anspråk på att ha fått sin låt stulen av skurkarna i Coldplay? Snyftande anklagelser fyllde YouTube till bredden och gitarrmongot Joe Satriani gick så långt att han stämde bandet för att ha gjort om hans "If I Could Fly". Var han nu fick det ifrån. Utan att ha den minsta aning om var Chris Martin hämtade sin inspiration till den låt han själv påstått är den bästa han någonsin har gjort, nöjer jag mig med att konstatera att låten är en av råkommersiella Coldplays bättre singlar. En sådan låt är generellt topp 10 under ett musikår. Så är även fallet denna gång.

009. "Dirty Dancing", Frida Hyvönen
Nog är det storslaget att spela in en låt om sin barndomskärlek och döpa den efter alla flickors favoritfilm, men är det någon som kommer undan med det så är det Frida Hyvönen. Silence is Wild utsågs av Metro till årets album och jag kan förstå hur man tänkte. Frida blir bara bättre för varje släpp och att hon kan undgå att slå större internationellt måste bero på tidens allmänna överflöd av begåvade musiker, snarare än på något annat. Minnesstenen hon reser över den forne dansaren Jimmy, som nu är sotare och småbarnsförälder, är väldig. Hennes tydligt lidande röst kväser alla tvivlare i sina lindor, och att hon dessutom får in skönt svengelska "Folkets Hus basement" rycker undan mattan för den siste tvivlaren. Frida är ett geni, god damn it.

008. "Du behöver aldrig mer vara rädd", Lasse Lindh
Trackslyssnarna har alldeles för lätt för att ta Lasse Lindh till sina hjärtan. Under 2008 måste man ändå ge dem rätt. "Du behöver aldrig mer vara rädd" liknar ingenting av det som den forne punkaren från Hudiksvall någonsin har fått ur sig, varken förr eller senare. Ironin i detta blir inte mindre av att låten nådde den breda massan i och med en deltävling i schlagerfestivalen. Eller att den där inte ens förmådde att ta sig vidare. "Vi träffades liksom på chans, två katter i skydd ifrån regnet nånstans" är en formulering som inte förtjänar att tävla med Charlotte Perellis och BWO:s fundamentala ytligheter, och därigenom skapades väl någon slags gudomlig rättvisa trots allt.

007. "Cape Cod Kwassa Kwassa", Vampire Weekend
Tråkigt är att rätta in sig i ledet och applådera det som redan applåderats tusenfallt av de-som-vet-bäst. I fallet med Vampire Weekend och uppföljaren till förstasingeln från det självbetitlade albumet,"Oxford Comma", har man dock inget större val. Fastän att man under året även kostade på sig att skända Fleetwood Macs odödliga "Everywhere". "Cape Cod Kwassa Kwassa" är Vampire Weekends största stund hittills. Utan att bli för mycket håller man ihop hela produktionen och bygger allt kring en slinga där det världsmusikflörtande New York blickar mot Västafrika. Smart. Snyggt. Svårslaget.

006. "Sex on Fire", Kings of Leon
Kings of Leon anklagas då och då orättvist för att följa i Killers upptrampade hjulspår. Vägvinnande, lättillgänglig pop som slipats i kanterna och tömt sig på budskap för att sälja varhelst det hittar in på en spellista. Där Killers tog ett rejält snedsteg från Sam's Town till Day & Age tog Kings of Leon ytterligare ett i och med Only by the Night. Skivan är snuskigt tajt och förtjänar då rakt inte att förlöjligas på det sätt som Ian Cohen på Pitchfork tog sig rätten att göra, då han delade ut patetiska 3.8 och skrev: "though his band has toured the world several times over, dude can't see past his own dick" om låtskrivande Caleb Followill. Tilläggas kan att det skiljer mycket lite mellan plats 3-6. "Sex on Fire" kunde lika gärna vara medaljör som utanför topp 5.

005. "Walking on a Dream", Empire of the Sun
Den under musikåret sent utgivna "Walking on a Dream" var i sanning en blixt från klar himmel. Fullständigt okända Empire of the Sun drabbade mig - och åtminstone vissa utvalda delar av musikvärlden - rejält. Utan att kunna sätta fingret på vad det är som gör låten så beroendeframkallande vet man att den tillhör toppskiktet av poplåtar under året. Pop är grejen. Då ska den med på listan. Högt upp på listan. Noterbart är att man i videon gör skäl för bandnamnet. En annan, som alltid har haft lite svårt för nordostasiatisk kultur, tycker därmed inte att låten tjänar på en uppspelning på YouTube.

004. "Bones", Editors
Joy Divisions moderna motsvarighet, Editors, får ännu vänta på sitt stora genombrott, trots att man under 2008 släppte nära-himlen-upplevelsen "Bones". Sprungna från Birmingham hamrar man sina elgitarrer lika flitigt som arbetarna hanterar sina stansar, spett och släggor inne på industrigolven, utan att det bara blir massor av gitarr och bortglömd sång, som det så lätt blir när Editors är i farten. "Bones" bär tydliga likheter med det främsta spåret på föregångaren The Back Room, nämligen "All Sparks", men är betydligt bättre än densamma. Den som är bekant med "All Sparks" förstår då snabbt att det här är riktigt bra, och att Editors förtjänar en större scen att stå på och en större publik som tillber dem.

003. "Geraldine", Glasvegas
Utan tvekan var Glasvegas självbetitlade det viktigaste skivsläppet under året. Knappt 42 minuter av mänskligt lidande, övergivenhet, hopp och neo-liberalistisk porträttering sett ur den lilla människans perspektiv. När decenniet sammanfattas blir det omöjligt att kringgå plattan, på samma sätt som det är omöjligt att inte bereda plats för det första singelsläppet här i Sverige när medaljerna ska delas ut. Tributen till forna socialsekreteraren Geraldine är outsägligt vacker och förtjänar varje hyllning den har fått, och då är den ändå nätt och jämt topp 3 på skivan. Fantastiska, sanningssägande, idoga Glasvegas. Vad bra det är att ni finns!

002. "I Will Possess Your Heart", Death Cab for Cutie
Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att Death Cab for Cutie är ett av mina favoritband, men det är inte därför "I Will Possess Your Heart" här når ända fram till utmärkelsen second place is the first loser. Den gör det för att jag har råkat kära ned mig något alldeles förskräckligt. Ehuru singelsläppet av förklarliga skäl saknar albumversionens drömska fyraminutersinledning, och istället går rakt på första versen, är det en singel som hinner uträtta väldigt mycket på sina 3:47. Det är hur Ben Gibbards tunna, självklara uppmaning i "you got to spend some time, love, you got to spend some time with me. And I know that you'll find love, I will possess your heart" smälter samman med den geniala basgången och det egna pianospelandet som på sina ställen låter som ljudet från en harpa, och som kröns av det smittande, förföriska, nonchalanta na-na-na-na-na-na-na-mantrat. Perfektion.

001. "18 Karat Gold", Johnossi
Då var det sagt. 2008 års största musikhändelse avseende singlar utgivna i Sverige var när Johnossi följde upp "Party With My Pain" och gav ifrån sig "18 Karat Gold". En självklarhet lika sann som den besjungna erfarenheten om att guld och smycken aldrig kan vara en ersättning för kärleken. Att känslor inte är en handelsvara, såvida man inte heter Oksana Andersson. Det vilar en magi över "18 Karat Gold". Kanske är det för John Engleberts hesa, ärliga, blåmärkta sätt att porträttera det faktum att det i en relation kan skilja oceaner mellan två själar. Kanske är det för att han överträffat den oöverträffbara gitarrslingan i "Man Must Dance". Kanske är det för att Ossi Bondes trumspel inte har med denna planet att göra. Eller kanske är det bara för att man inte trodde att svensk musik kunde låta så här oförskämt bra. Alldeles säkert är det allt, tillsammans, och ännu mer därtill. Lagerkransen tillhör hur som helst Johnossi, och för att parafrasera en annan väldigt bra svensk låt från 2000-talet vill jag påstå att den är yours to keep if you want it.